SKRIFT, ORDFÖLJD OCH SKOLLÄRARE

SKRIFT, ORDFÖLJD OCH SKOLLÄRARE
En hypotes som verkar vara svår att undersöka
men som borde kollas,
här presenterad som examinationsuppgift
på en kurs i konfigurationalitet jämväl som
förslag på en kortare forskningsuppgift
för någon filologisk intresserad

Jussi Karlgren
augusti 2000
Skälvik

1. Ordföljd kan vara fri – än sen då?

En del språk har satser med fixt ordnad ordföljd; andra tillåter satsens
konstituenter komma mer eller mindre fritt ordnade. Detta förhållande
förvånar en del lingvister – i synnerhet engelskspråkiga sådana. Den här
essän påstår att det inte borde förvåna, att inte distinktionen är skarp
och, mer spekulativt, att alfabetisering är en faktor i sammanhanget.

2. Språk och dimensionalitet

Språk är till sin natur endimensionella: språkliga uttryck har en början
och ett slut, antingen de är strängar av text eller ljudsignaler. Elementen
i språkliga strängar kan inträda relationer till varandra genom sin
position i strängen: de kan finnas “före” och “efter” varandra. Men det vi
talare och skribenter försöker uttrycka med språk kräver fler
relationsmarkörer än “före” och “efter” kan erbjuda: språk måste förstärkas
med fler mekanismer än ordföljd.

3. Ordföljd i det språkliga systemet

Hur det än är med det är ordföljd en viktig del av det språkliga systemet
och utnyttjas av alla språk – men på olika sätt. I en del språk används
ordföljd företrädesvis för att markera syntaktiska roller i satsen:
engelska, svenska, mandarin; i en del används ordföljd för att markera
saker som i hög grad är situationsbundna: ungerska, finska, latin. Oftast
finner vi en tydlig avvägning mellan komplext formaliserad ordföljd och
morfologisk komplexitet: de syntaktiska rollerna _måste_ markeras på något
sätt, och antingen ordföljd eller ordböjning utnyttjas till det.

Ur syntaktiska rollers synvinkel har en del språk alltså “fri” ordföljd, i
meningen att om en viss följd ord är en syntaktiskt acceptabel sats i
språket är en omkastad följd av samma ord också det, mer eller
mindre. Många språk har inte den friheten, svenska bland dem.

4. Konfigurationalitet, Scrambling rules och andra Vilda Seder I Den Nyare
Forskningens Ljus

Detta förhållande förvånar och oroar många syntaktiker. De flesta
halvmoderna syntaktiska teorier är inspirerade av västerländska skolspråk
som i de flesta fall har syntaktiskt välbestämda regler för ordföljd, och
lägger följaktligen stor vikt vid just det systemet för markering av
syntaktiska förhållanden i satsen. Språk där inte ordföljd används för att
skilja syntaktiskt acceptabla satser från icke-acceptabla faller utanför
ramen. För att förstå sådana språk inom ramen för ordföljdsbaserade
syntaktiska modeller postuleras speciella permutationsregler – “scrambling
rules” eller alternativt förstås några språk sakna den i några andra språk
centrala egenskapen konfigurationalitet, som i något skede av det språkliga
uttryckets formulering sorterar satsens delar i adekvat ordning – de är
“icke-konfigurationella”.

Gemensamt är att teoriernas grundförutsättningar är baserade på en enda
sorts språk vilka inte nödvändigtvis är typiska och några grundläggande
antaganden vilka inte stöds av mänskligt språkligt beteende.

5. Hur fri är fri ordföljd?

Först och främst är inte fri eller ofri ordföljd en binär distinktion. En
del språk tillåter verbens argument byta ordning på varandra, medan
verbkedjan måste förbli fixt ordnad; en del tillåter nominalfraser
distribueras över en hel sats i godtycklig ordning, en del kräver dem vara
invarianta. Så frihet kan förekomma i olika delar av satsen i olika grad.

Men ett större fel i distinktionen mellan fri och ofri ordföljd är
antagandet om acceptabilitet. Och framför allt är här tydligt, som mest i
syntaktisk teori, att syntaktisk acceptabilitet är en mycket vag grund att
bygga analysmaskineri på. Dels är inte alla satser omedelbart avgörbara som
acceptabla eller ej – en del är standardmässiga, en del bisarra men
fungerar, en del fungerar illa; dels är inte ordföljd i de språk som har
mer fri ordföljd betydelselös utan i högsta grad betydelsebärande.

Och ytterst är det en fråga om vilka delar av det språkliga beteendet
teorin vill täcka. Svenska tillåter både meningar som “du äter äpplet” och
“äter du äpplet” – och eftersom de flesta syntaktiska teorier väljer att
betrakta skillnaden mellan ja/nej-frågor och påståendesatser som
syntaktiskt relevant betraktas inte de två satserna som ekvivalenta och
därigenom inte som exempel på fri ordföljd. Latin tillåter både “iacta est
alea” och “alea iacta est” – och eftersom de flesta syntaktiska teorier
inte ens försöker modellera informationsflöden mellan satser, såsom
distinktionen mellan ny och given information betraktas satserna som
synonyma och latin därigenom som ett språk med fri ordföljd.

Så distinktionen mellan fri och ofri ordföljd är inte tydlig, eftersom det
är oklart vilka permutationer som är relevanta för diskussionen, vilka
satser som är medlemmar i språket eller inte och vilka satser som är
ekvivalenta och jämförbara.

6. Äpplen och päron

Förutom de teoretiskt svaga grundvalarna finns det även empiriska problem i
litteraturen om konfigurationalitet.

Det vi talare och skribenter försöker uttrycka med språk är för komplext
för att enbart kodas med ordföljd, och kräver fler mekanismer för att kunna
bibringas mottagaren. Skribenter, som ju inte finns tillhanda för att
explicitgöra innehållet i en text utan måste ge texten en hög grad av
självständighet, får lägga stor omsorg för att konstruera
informationsflödet i en text genom både strategiska och taktiska
omtagningar och val av textualitetsmarkörer; talare kan förväntas vid behov
fylla ut innehållet, gestikulera och betona yttranden så att ordföljdet
berikas med extralingvistiska markörer av olika slag. En del markeringar
som lämpar sig väl för skrift lämpar illa för tal och tvärtom. Skrift som
på många sätt är ett smalare medium, där de språkliga yttrandena står
ensamma utan betoning eller gester, hänvisas i högre grad till just
ordföljd och argumentordning än talet.

Men detta tas inte med som faktor i jämförande studier över flera språk.
Warlbiri anförs som exempel på ett icke-konfigurationella språk. Men alla
exempel där warlbiri kontrasteras med engelska är exempel på skriven
engelska kontra talad warlbiri. Och talad engelska har bra mycket friare
ordföljd än skriven! I talade situationer kan engelska låta som “there’s
someone on the phone … wants to talk to you … the guy from last night”
som kräver sina egna syntaktiska konstruktionsmallar för att förklaras –
och som är mycket friare i ordföljd.

7. Skriftens konventioner är just konventioner

Skrivet språk är en komplex samling konventioner, som kräver stor möda för
läsare och en ännu större möda för skribenter att tillägna sig. De är inte
av gudar eller medfödd kognitiv förmåga ograverat givna, utan framarbetade
genom generationer av skrivande och läsande. Äldre texter är ofta svåra att
förstå – inte bara för att ord- och ämnesvalen är ålderdomliga, utan även
för det skrivna språkets konventioner förändras, förutsättningarna för att
förstå text förändras och förväntningarna på läsarens färdigheter att läsa
förändras. Hur en god text är vävd avgörs utifrån olika kriterier igår,
idag och imorgon. Konventionerna bestäms och avpassas fortlöpande.

8. Skrift påverkar tal

Att de konventioner som bestäms för det skrivna språket påverkar det talade
språket är tydligt. Skriftspråket påverkar talet. Men det har lite effekt
så länge inte skriftspåket genomsyrar hela samhället, såsom det gör i
alfabetiserade språkområden. En förutsättning för att skriftspråk ska kunna
påverka talat språk är att en stor del av talarna skriver en stor del av
sin tid. Då måste det finnas skolor, skollärare och en skriftspråklig
kultur i språket. Den här sortens institutioner finns bara för en bråkdel
av världens omkring 6000 språk, och för de flesta av dem blott i några
generationer.

9. Hypotes: Ordföljdsregler beror på alfabetisering

Min hypotes är

a) att skriftspråkets kräver mer explicita uttryck för informationsflödet
i en text,

b) att detta kräver fastare konventioner om ordföljd i många språk där
tidigare ordföljdsvarianter varit omarkerade,

c) att detta slår igenom i språk där en stor andel av befolkningen skriver
och läser och utbildas därför,

d) att detta bör kunna avläsas som en korrelation mellan något adekvat
valt mått på ordföljdsfrihet och längden på en allmän skriftspråklig
tradition i språket,

e) att ett mått på det senare är längden på allmän skolplikt i
kulturområdet ifråga.

10. Förslag på studie

En inledande kort översiktlig studie gav inte lyckade resultat. En mer fin
analys borde kunna göras så att en stor mängd skrivna varianter av språk
som är någorlunda nära släkt samlas in och någon specifik variabel som har
att göra med ordföljd studeras i språken. Förslagsvis skrivna varianter på
germanska språk: några har långa skrivna traditioner, som engelska,
högtyska och nederländska; några åter har formulerats skriftligt först de
senaste åren utan att ha blivit allmänt spridda i sina kulturområden som
skrivet medium annat än för speciella ändamål. En indikation som stöder den
här hypotesen är att hundra år gammal skriven finska – där finska fungerat
som skrivet språk i cirka tvåhundra år – har, i den mån den inte direkt är
präglad av svedicismer, yvigare ordföljd än dagens skrivna finska.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s